Britta Wirsén

00:09-00:22
1. Persontecken
Hennes persontecken härleddes från en brun tröja med ett vitt bårdband i sicksack på bröstet. Det var anledningen till att hon fått detta tecken, berättade Britta.

01:06-04:06
2. Byskolan
När Britta var i 5-6 år gammal, flyttade familjen till en bondgård, som hennes far hade köpt. Bondgården låg i Emarp intill järnvägsstationen. Grannar på bondgårdarna i närheten hade hörande flickor, som hon umgicks och lekte med. De ville att hon skulle få gå i byskolan. Skolan låg inte så långt från hennes familjs gård. Flickorna ledsagade henne till skolan. Det var många barn i skolan. När hon satt i klassen, fick eleverna var sin röd bok, det var väl-skrivning, trodde hon. Hon lärde sig att skriva vackert med bokstaven A och blev intresserad av att fortsätta med detta. När hon var hemma med sin mamma, frågade hon hur man skriver en bokstav. Mamma visade henne hur man skriver, då förstod hon. Hon gick dagligen till skolan i kanske 2-3 veckor.

En dag kom läraren fram till henne, men Britta pratade inte och svarade inte alls. Läraren var i kontakt med hennes föräldrar och talade om för dem att Britta inte kunde prata och kanske inte hörde någonting. Då blev hennes föräldrar chockade. Britta behövde gå till doktorn för att ta reda på vad det var fel på henne, sade läraren till föräldrarna.

04:06-05:27
3. Sanatoriet
Brittas far och Britta åkte med häst till ett sanatorium. Hon förstod inte alls vad det handlade om och såg en person i vit rock. Det var en doktor. Doktorn bad henne vänligen att komma till honom för undersökning av hennes öron. Efter undersökningen ville han också undersöka hennes lungor, hon kom in i en sal med en mycket stor röntgenapparat. Hon steg in i apparaten och satte sig. Hon blev skrämd av blixtarna. Efteråt skrev doktorn ut ett intyg och bad dem att gå till pastorsexpeditionen för att få ett prästbetyg. Där kände Britta igen prästen. Alla handlingar sändes till dövskolan i Växjö, så allt var i ordning.

05:28-09:06
4. Skolstarten
Det var år 1925 som hon började i skolan, minns Britta. Hennes mamma gjorde i ordning kläder och packade dem i en slags småländsk-amerikansk resväska. Föräldrarna och hon gick en bit till järnvägsstationen i Emarp. För första gången åkte hon tåg och tittade nyfiket på det. De kom fram till stationen i Hultsfred, ett större samhälle och steg av. De gick till en stor lägenhet. Britta undrade vem som bodde där. Hon fick förklarat att det var hennes pappas kusin. De var på besök hos honom, det skulle ta för lång tid att vänta på stationen i ett par timmar till nästa tåg.

Nu var det dags att gå tillbaka till stationen för att hinna med tåget. Där mötte de en kvinna med en flicka. Brittas pappa började prata med kvinnan. Hon minns att hon hette fru Malmkvist. De åkte i sällskap och anlände till Växjö. Sedan fick de gå ganska långt till dövskolan. Det var en så stor skola, och hon var så liten, minns hon. När de gick upp till rektorsexpeditionen, hälsade de på rektorn. Britta tittade nyfiket på en farbror med en jättestor mage. Det var rektorn. Han tittade igenom handlingarna. Britta fick sedan nummer 367.

28:32-29:25
5. Oskar Olsson
Britta minns att Oskar Olsson, en döv gårdskarl på dövskolan i Växjö, hade hemskt jobb med skolgården. Han skötte också en stor trädgård på våren och sommaren. Under hösten och vintern började han såga ved med maskin. En massa ved stod i staplar i många rader. Döva pojkar hjälpte till med att såga och frakta ner i källaren, Britta och andra flickor hjälpte till att stapla ved, det var ett tidsfördriv.

14:52-17:22
6. Tysta skolan
År 1933 slutade Britta skolan. Hon var så glad att få sluta, men hon visste inte vad hennes framtid skulle innebära. En lärare frågade henne och en andra skolkamrater: "Vill du gå i Tysta skolan i Stockholm?". Men Britta var tveksam till detta. Läraren övertalade henne att anmäla sig, men det var bäst att fråga pappa om tillstånd. Pappa accepterade detta. Det var bara tre flickor som skickades till Tysta skolan.

De tre åkte tåg till Stockholm och mötte en gammal och gaggig tant. Det var lätt för henne att få syn på dem, eftersom flickorna hade ett blått band på bröstet. Sedan åkte de taxi till skolan på Lidingö. Där träffade Britta många skolkamrater från dövskolorna i Lund, Växjö, Örebro, Gävle och Manillaskolan i Stockholm. Eleverna från dövskolorna i Vänersborg och Härnösand fanns inte där, de skolorna hade nämligen olika skolår, varför de eleverna kom till Tysta skolan andra år.