Francisco de Lacerda, professor i fonetik. Foto: Annika Hallman
Francisco de Lacerda. Foto: Annika Hallman

Efter 40 år på Institutionen för lingvistik närmar han sig pensionen, Francisco de Lacerda, eller Frasse, som han kallas av kollegorna. I somras slutade han som prefekt men han är fortfarande anställd som professor och undervisar bland annat på kursen Människans perception av tal och musik.

Nytt fonetiklaboratorium lockade

Han har varit knuten till Stockholms universitet lika länge som han levt i Sverige. Det var i mars 1979 som han kom hit första gången, på ett stipendium från hemlandet Portugal. Fonetiklaboratoriet stod precis klart och Frasse hade fått tips om Björn Lindbloms nystartade verksamhet. Lindblom hade kommit till universitetet från KTH och var en annan typ av lingvist än de Frasse hade mött i Lissabon.

– Skulle inte han va lingvist? viskade jag till mina kursare när Björn vid vårt första möte började prata fonetik utifrån matematiska formler. Jo, han är lingvist, men han kan matte, blev svaret. Wow, tänkte jag, finns det såna!

Det Frasse hört om Sverige var att det var mörkt och kallt och att folk inte pratade med en. Men Frasse beskriver ett socialt klimat som snabbt fick honom att trivas.

– Folk kom i tid till möten och man lyssnade på varandra, till och med på unga studenter som jag. Det fanns en tillit mellan medarbetarna på fonetiklaboratoriet och en hängivenhet inför verksamheten som jag kände igen från mitt gäng på Tekniska högskolan.

Särskilt mörkt var det inte heller. Frasse minns hur han gläntade på mörkläggningsgardinerna på studentdiskoteket på Holländargatan och fann att det mitt i natten fortfarande var ljust ute.

Den svenska våren fascinerade honom, men i juni var det dags att åka hem igen. Han gladdes över Björn Lindbloms fråga om han kunde tänka sig att komma tillbaka, men var samtidigt förvissad om att det var en fråga alla fick. Senare på sommaren kom telefonsamtalet från Sverige och han blev erbjuden ett vikariat på Fonetiklaboratoriet. När han kom tillbaka till Stockholm i början av 1980 så var det för att stanna.

Politisk turbulens och kulturkrockar 

Språkvetenskap och närmare bestämt fonetik var långt ifrån vad teknisten Frasse hade tänkt att han skulle ägna sig åt. Han hade lärt sig läsa som fyraåring, snabbspolat sig genom grundskolan och börjat på universitetet redan som 16-åring. Skulle han, den snart färdige civilingenjören, börja jobba för några humanister som inte förstod honom? 

Det var tidigt 1970-tal och diktaturen i Portugal var i skakning. 1973, efter några turbulenta av studentprotester, lät regimen stänga Tekniska högskolan i Lissabon. Frasse, som inte hunnit färdigt med sin utbildning, tackade nu motvilligt ja till att hjälpa till på humanistiska fakultetens fonetiklaboratorium. Där togs han emot som en udda fågel och hans tekniska approach bidrog till både kulturkrockar och öppna konflikter. 

Frasse beskriver en stelbent och konservativ kultur inom akademin i Portugal på den tiden. Det var, som han säger, en ”professorsklubb”. Revolutionen i april 1974 blev början på systemförändringen och António Guterres regering på 1990-talet reformerade verksamheten vid universiteten. Frasse var en av dem som bjöds in för att leda en utvärdering av landets forskning inom humaniora. 

Men var hade han varit idag, om historien velat annorlunda och Tekniska högskolan aldrig stängt?

Frasse avtackas på Institutionen för lingvistiks personaldag i augusti 2020. Foto: Karin Lindahl
Francisco de Lacerda avtackas på institutionens personaldag i augusti 2020. Foto: Karin Lindahl

– Jag hade förmodligen blivit civilingenjör och jobbat inom industrin med parabol- och radioförbindelser. Kanske varit verksam vid tekniska högskolan. 

Men bitter är han inte, tvärtom.

– Jag har haft en fantastisk tur. Jag har inte suttit och grubblat så mycket utan saker och ting har bara blivit. Och det har blivit jättebra!

Tuffa år i början av karriären

Under 1980-talet läste Frasse upp kurser och blev antagen som doktorand. Han disputerade 1987 på en avhandling om hörselnerverna och hur de representerar ljud. Han berättar exalterat, både om disputationen och om festen efteråt.

– Jag minns att jag var nöjd med att det blev en fight. Min opponent var en ingenjör från Nederländerna och vi kunde verkligen diskutera. Jag, som haft en dröm sen jag var liten om att bli vetenskapsman, nu var jag plötsligt där!

Frasse ville inget hellre än att fortsätta forska. Men efter disputationen följde några tuffa år med enstaka och kortvariga uppdrag. Samtidigt kom jobberbjudanden från industrin. 

– De sa att de kunde dubbla min lön och att jag skulle få resa mycket. Men jag har aldrig lockats av att hålla på med grejer bara för vinst skull. Jag ville ju göra något för kunskapen, ta reda på hur saker fungerar.

En period när han och hustrun behövde vända på varenda krona var det nära att han ”flyttade över”, som han säger. Men i sista stund fick han en lektorstjänst och nobbade industrin en andra gång.

– Jag hade tur och är tacksam över att min fru backade upp mig. Hon påminde om att vi ska göra sånt vi tror på.

Lyfter fram SUBIC

När Frasse lämnade över till Mattias Heldner, den 1 augusti i år, hade han varit prefekt i nio år. Om det är något han särskilt vill lyfta fram från de här åren är det förverkligandet av hjärnavbildningscentret SUBIC, som stod klart 2018.

– Vi behövde titta in i hjärnan för att se vad som händer när vi lär oss språk, helt enkelt. Det har inte varit omöjligt förut, men man har fått vända sig till sjukhusen och kanske på nåder fått komma in på natten och låna utrustning.

SUBIC – Stockholm University Brain Imaging Centre – erbjuder idag en avancerad labbmiljö för forskning om hjärnans struktur och funktion. Att det hör till humanistiska fakulteten gör det ganska unikt.

Francisco de Lacerda med Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning, på SUBIC i december 2019. Foto: Anna-Karin Landin

– Visst, folk var tveksamma innan allt kom på plats men sen har acceptansen varit bra. Det har varit viktigt för oss att ha egen, kunnig personal som kan bistå forskare med bland annat problemformuleringar. Det krävs folk med både teknisk och metodologisk kunskap, som kan lyssna in och leverera en metod som passar den typen av problem som intresserar en humanist.

Vill skriva för barnbarnen

Frasse har slutat som prefekt och försöker trappa ner, men beskriver sig som en obotlig pedagog. Efter dryga 40 år inom universitetsvärlden är det nu dags för en ny utmaning: att skriva barnböcker.

– Jag tar hjälp av min gamla nalle och låter den utforska världen. Nallen utför experiment och pratar om dem med min frus nalle, medan jag fotar och skriver. Det blir ett sätt för mig att dela med mig av min kunskap till barnbarnen.