Alice Brunnberg

02:32-05:19
1. Dövskolan i Boston
När hon blev 4-5 år gammal, gick Alice i kindergarten, vilket betyder dagis idag. Hon hade aldrig tidigare hört ordet dagis. Det var nytt ord för henne.

Efter ungefär ett och en halv år slutade hon och var hemma. En tid senare på hösten började hon i en stor dövskola i Boston, USA. Hon åkte tåg till dövskolan i Boston varje dag utom på lördagar. Hon åkte inte ensam, en konduktör såg efter henne för hon var så liten. När hon anlände till Boston, mötte hennes lärare henne. Hon tog hand om henne och förde henne upp i en hiss till ett utsiktstorn. Hon såg över hela staden och såg ner på människor som var som myror, minns hon. De väntade på ett lufttåg. Lufttåget gick snabbare än ett vanligt tåg. De var framme vid stationen och steg av för att ta tunnelbana (?) (red. anm.) en bit, inte så långt.

Därifrån gick de till dövskolan i Boston. Döva i Sverige och i USA tecknade olika. Döva här i Sverige tecknar i ett större utrymme än döva i USA, tyckte hon. Det var inte något speciellt att berätta om dövskolan i Boston. Men hon minns att det var 12 klasskamrater. En svart pojke, som satt bredvid henne, var så livlig och alltid bråkig. Hon sade till honom: "Du måste vara lugn", minns hon med ett skratt.

05:21-08:37
2. Flytten till Sverige
Det blev en kort tid i dövskolan i Boston. Alices familj skulle nämligen flytta till Sverige. Därför var Alice tvungen att avbryta skolan i USA. Hela familjen utom hennes far flyttade till Sverige. Han stannade kvar två år till för att tjäna extra pengar. Hans avsikt var att kunna köpa en tomt på Gotland och bygga en villa.

Hennes mamma reste ensam med sina barn. Det var hon, hennes bror och hennes lilla syster, berättade Alice. Hon var 8 år gammal då. De kom fram till New York. Där låg ett jättestort ångfartyg, som de åkte med. Det var synd om hennes mamma, eftersom hon inte tålde båtresan. Hon var mycket sjuk och var också nära döden. Hon orkade inte att se efter sina barn. Fartygsläkaren gav order att hennes mor måste ligga ute på ett däck, även under natten, eftersom luften där var bättre. Men Alice och hennes syskon var inte alls ensamma, en granne i hytten mittemot, som skulle resa till Danmark, var generös och ville gärna hjälpa till med att ta hand om barnen. Grannens pojke var nästan lika gammal som hon. De var helt friska och kräktes aldrig under båtresan. De gjorde sällskap överallt i hela fartyget. När de var ute på däck och tittade ut över havet, var det bara vatten på alla håll.

Det tog ungefär 8-9 dagar att komma fram till Liverpool, England. Därifrån åkte Alices mamma med sina barn tåg till London. Där tog de övernattning på ett hotell en natt. Sedan fortsatte de med båt till Göteborg. Därifrån åkte de till Stockholm. Där övernattade de på ett hotell en natt. Därifrån fortsatte de åka till Visby. Då sade Alices mamma att Gotland var den sista anhalten. Alice sade då till henne: "Vi kom aldrig till skott", minns hon med ett skratt.

09:34-10:26 (10:35)
3. Engelska språket
När Alice råkade se i tidningen, märkte hon att det måste vara ett annat språk. Det var svenska, som hon inte alls förstod. Hon hade ju lärt sig engelska, när hon gick i dövskolan i Boston, USA. Hon sade till sin mamma att hon trodde att engelska språket användes i hela världen när hon var liten, berättade Alice. Nej, det gjorde inte det, för det fanns många olika språk, förklarade hennes mamma och sade till henne: "Du måste lära dig svenska språket i Stockholm". "Jaså", sade Alice till sin mamma och längtade efter Amerika. "Nä, du får lära dig svenska om ett tag", sade mamma till henne.

10:27 (10:36)-11:46
4.Skolstarten
Efter Alices pappas hemkomst efter två år reste hon till Manillaskolan i Stockholm med sin pappa. Innan de kom fram till Manillaskolan, gjorde de ett besök på Skansen och tittade på olika djur. Där fick de se en döv pojke med sin far. Medan deras fäder pratade med varandra, lekte hon med pojken. Hon visste ännu inte att pojken skulle bli hennes blivande klasskamrat. Det minns hon fortfarande. Efteråt åkte de till Manillaskolan. Där kom de upp till rektor Prawitz på hans kanslirum, för att skriva in sig i skolan och tala om vad de hette och varifrån de kom osv. Sedan åkte deras fäder hem tillbaka till Gotland.

13:26-16:38
5. Konfirmationsklänningar
När små barn gick i första klass, brukade de lära sig att sy lätta saker eller teckna. Men Alice gjorde inte det, utan överflyttades till större elever, därför att hon var äldre än dessa första klassens elever eftersom hon kom sent till skolan. Syslöjdslärarinnan, som hette Anna Lindvall, iakttog noggrant henne och tyckte att Alice hade ett fint och perfekt sinne för syslöjd. Alice trodde att hon hade ärvt det efter sin moster i Amerika. Mostern var skicklig i att sy kläder och hade också en egen ateljé och butik. När Alice var liten och ännu inte börjat gå i skolan, tyckte hon att det var roligt att hitta på att göra en kjol. En gång hade hon en gammal kjol, hon sprättade upp sömmarna i kjolen, tvättade och strök den. Sedan klippte hon kjolen efter att ha klätt på sig på prov, hittade hon på och sydde färdigt utan mönster. Det passade henne perfekt. Många personer tyckte att det var fantastiskt.

Därför iakttog syslöjdslärarinnan henne och upptäckte att hon var duktig. Efter en tid tyckte hon att det var lika bra att Alice skulle börja sy konfirmationsklänningar åt andra flickor redan nu. Hon sydde inte klänning åt sig själv, för hon måste vänta tills hon skulle sluta om 4 år. Hon fick mycket beröm. En annan dag skulle hennes lärare gifta sig och frågade henne om att hon skulle tänka sig att brodera två brudlakan. Hon kände att hon behövde få vara ledig, men hon ställde ändå upp mot sin vilja. Andra lärare tyckte inte att hon skulle göra det. Så småningom blev hon anlitad hela tiden att få sy något, t. ex. örngott. Därför fick hon gott rykte om sig och nu visste alla vem hon var.

48:32-50:44
6. Minor i Östersjön
När Alice gick i femte klass, kommer hon ihåg en sak. Vid krigets utbrott år 1914 var det spänt i hela världen. Hon tänkte då hur hon skulle kunna få resa hem till Gotland, för det fanns gott om minor i Östersjön. Tidigare brukade man åka båt från Nynäshamn på kvällstid och båten anlände till Visby på morgonen. Nu bestämdes om ändrad tid, båten avgick nu från Nynäshamn på morgonen och var framme i Visby på sena eftermiddagen. Passagerarfartyget fick eskort av svenska militärfartyg under färden.

En gång när hon och hennes skolkamrat Sara åkte båt till Visby, gick mycket folk till relingen på ena sida, så fartyget kantrade åt sidan. Alice började undra vad som hänt och sade till Sara att det var konstigt att så mycket folk stod där. Så de ville också se vad som hände där. Det var en otäck stor mina med taggar, som låg alltför nära fartyget. Alice sade till Sara: "Tänk om fartyget skulle träffas av en mina och gå i sank, så alla drunknade". Men fartyget klarade sig undan och gick förbi minan. Det glömmer hon aldrig, berättade hon. Det var hemskt att få se minan. Det var en svår tid i skolan.

17:06-18:48
7. Stipendiet
När Alice gick i sjunde klass, samlades alla elever i pojkarnas dagrum. Rektor Prawitz var där och lät dem gissa vem som skulle få ett stipendium. Några elever hade gett ett namnförslag, men Alices namn hade aldrig föreslagits. När rektorn nämnde hennes namn, Alice Thomsson, så blev hon överraskad. Hon stod bara stilla och var generad. Några kamrater knuffade henne och sade till henne: "Gå dit". Hon tog emot ett diplom med en sparbanksbok. Alla gratulerade henne och hon tackade med en nigning för rektorn och andra lärare. Hon fick en hyllning med ett fyrfaldigt hurra. Hon berättade att när hon var ung, var hon faktiskt blyg och fattade inte att det var hon som fått ett stipendium. Alla berömde henne mycket i skolan för hon var en ovanlig elev, berättade hon.

58:55-1:00:26
8. På konfirmationsdagen
Kyrkoherde Hultkvist hade konfirmationsundervisning för Alices skolkamrater. Men Alice konfirmerades aldrig, för hennes föräldrar var baptister. Kyrkoherden hade skrivit ett brev till hennes far och anhöll om tillstånd att få döpa henne eftersom hon aldrig döpts tidigare. Först måste man döpas, innan man skulle konfirmeras, sade man. Men Alices far sade nej, det står i bibeln att de som tror på Gud, blev döpta i frälse. Far skrev så och skickade ett brev till kyrkoherden.

Konfirmanderna stod i en altarring i kyrksalen på Manillaskolan. Alice stod utanför. Konfirmandernas föräldrar och släktingar tittade förbryllat på henne och undrade varför hon inte stod tillsammans med de andra, eftersom hon hade en likadan konfirmationsklänning. Släktingarna förstod inte varför hon och övriga konfirmander stod långt ifrån varandra. Det kändes obehagligt. Konfirmationen var på en söndag.