Ella Zetterström

00:47-03:41
1. Barndomen och döva släktingar
Ella var född i Göteborg och bodde i stadsdelen Majorna nära hamnen. Hennes bror var döv och hennes syster var hörande. Hennes föräldrar var döva och hennes morföräldrar och moster var också döva. När hon var liten, var hon för det mesta omöjlig och livlig. Hennes bror var mer bestämd och allvarligare. Hon var mycket modig mot hörande och lekte ute på gården. När barnen blev besvärliga, sade hon ifrån.Hennes familj bodde nära en trafikerad gata med spårvagnar, varför hennes mamma var lite orolig för henne. Hon lekte ute mycket och rullade tunnband med pinne på gården bakom huset. En gång blev hon överkörd av en spårvagn, men det var inte så allvarligt, hon blev bara delvis skadad. Under första världskriget hade man ransoneringskort för bröd och smör. När hennes bror brukade gå och handla, bad hennes mamma honom att hålla i kortet ordentligt och att inte visa det öppet. Hon var avundsjuk på sin bror, för hennes mamma litade inte på henne. En dag bad hon enträget om att få handla. Till sist fick hon göra det och mamma sade till henne att det var bäst att hålla i kortet. Så fort mamma inte var inom synhåll längre, höll hon kortet i handen öppet och viftade. Men mamma upptäckte henne och blev arg på henne. Det var en svår tid under världskriget.

Familjen bodde på sjätte våningen i ett åtta våningars hus. Man kunde se ner på trafiken på gatan. En dag skyndade mamma sig att gå ner i trappan för att köpa mjölk, mamma väntade då sitt tredje barn. Det fanns ingen hiss då. Hon måste lämna Ella och hennes bror ensamma. Ella öppnade ett fönster och slängde bort sin pappas hårda löskragar, som hennes mamma brukade stryka. Löskragarna låg spridda på gatan. Mamma blev försträckt och rädd för hon skulle falla från fönstret och gick upp. En sådan livlig unge var hon, berättade hon.

05:07-05:39 (07:11)
2. Föräldrars teckenspråk
Ellas föräldrar tecknade rent, berättade Ella. När hon själv använde teckenspråket, lärde hon sig och härmade mammas tecken. Men när hon gick i skolan i Vänersborg, lärde hon sig s. k. skolans teckenspråk. Hon vågade inte teckna med sin mamma på skolans teckenspråk, mamma blev förargad, för hon tyckte att teckenspråket från skolan var ett förfulat språk. Man måste teckna fint, sade mamma. Hemma och i skolan var teckenspråket olika, men inte så mycket, tyckte Ella.

13:05-14:51
3. Det sjuka äpplet
Strax, redan 1-2 månader efter inträdet i dövskolan i Vänersborg, 1-2 månader tyckte läraren kanske inte om Ella. Hon protesterade alltid mot läraren. Andra elever vågade inte säga något och var nervösa, men hon var alltid modig och sade att läraren hade fel.

En dag kom läraren med ett ruttet äpple med brunt skal, som ställdes på katedern. Läraren ställde en fråga till sina elever: "Vad är det med äpplet?". Eleverna vågade inte säga något och sade bara: "Vet ej", men Ella svarade: "Det är lika bra att kasta bort äpplet. Det går inte att äta det". Då blev läraren arg med detsamma och gav henne en smäll på kinden. Hon blev chockad och undrade över vad som var meningen med det. Hon tyckte att äpplet skulle kastas så klart. "Vet du vad gör du med äpplet?", frågade läraren och sade: "Jo, man ska linda äpplet med en näsduk som ett förband, för äpplet är sjukt". Hon vågade inte säga något mer, för hon ville inte få flera örfilar och låtsades säga bara ja. "Nu måste du gå till sjuksköterskan med äpplet för behandling, sade läraren. Ella tyckte att det inte skulle gå an att komma dit med äpplet, men hon blev tillsagd att gå och lämna det till sjuksköterskan. Systern frågade varför hon grät och var ledsen. Ella talade om att läraren sagt att äpplet var sjukt. Dumt gjort av läraren, tyckte systern och frågade varför hon hade ett rött märke på kinden. Det var örfilar, svarade Ella. De gick upp till läraren. Läraren fick en rejäl utskällning. Till sist var han så illa tvungen att kasta bort äpplet.

14:52-16:48
4. Kälken
En dag gjorde hennes pappa kälkar själv. Dövskolan i Vänersborg hade stora stakkälkar. Men problemet var att man måste stå och frysa och vänta på sin tur. Ella önskade få ha en egen kälke. Därför gjorde hennes pappa en kälke åt henne och en åt hennes bror. De blev glada över att få dem i present och tog dem med sig till skolan.

En dag åkte Ella med sin kälke ensam. En lärare såg det och tyckte att andra skolkamrater skulle kunna få åka med, för de stod annars och frös. Ella fann sig i det mot sin vilja och de åkte med henne i kälken några gånger. Nu räckte det, tyckte Ella, för hon ville fortsätta åka för sig själv. Läraren frågade henne vem som bestämde över kälken. Det var ju hennes egen, svarade hon. "Jaså, din kälke och du får åka ensam hur mycket du vill", sade läraren.

Nästa dag kom läraren och tog en diskussion med en annan lärare. Sedan gick de ner med henne i en annan våning. Hon blev tillsagd att klä sig av kjolen och fick stryk med ris. Det gjorde mycket ont. Sjuksköterskan var arg på läraren. Ella förstod inte vad hon gjort för något, utan bara att hon hade en egen kälke. Ella hade inget att försvara sig med. Det hjälpte inte bara om man hade sagt att läraren var stygg.

När hon och hennes bror var på dövföreningen i Göteborg, talade de om att de fått utstå mycket i skolan. Ordföranden bestämde sig för att resa till skolan och tog upp frågan om detta. Tyvärr hjälpte det inte, för dövskolan i Vänersborg hade en egen styrelse och försvarade sig. Men nu tog staten över ansvaret för dövundervisningen, så skolan kunde inte försvara sig längre.

21:25-23:10
5. Dan Andersson
Ellas pappa var klasskamrat med Dan Andersson (SDR:s förste ordförande, enl. min anm.) och var lika gammal som han. När Dan förlorade hörseln, var han 12 år gammal och kom till dövskolan i Vänersborg från en hörande skola. Han hoppade över några klasser och började gå i 5:e klass med detsamma. När han trädde in i klassen, som en helt ny elev, kunde han inte teckna alls. Läraren hette herr Svanström. Han var inte snäll och ibland svår att avläsa, för han hade en stor mustasch.

Läraren upplyste om att Dan var en ny elev och inte kunde teckna. Dan stod förstummad. Läraren bad honom att sitta på golvet, eftersom det inte fanns en ledig skolbänk just då. Men Dan stod med armarna i kors och vägrade lyda läraren. På en gång fick han smäll på kinden, trots att han var en ny elev. Han fann sig i att sitta på golvet med benen i kors. Alla klasskamrater tittade på honom och tyckte synd om honom. Det var otur för läraren, för rektorn kom in precis. Rektorn ville tala med läraren om något och hade öppnat dörren, så läraren bad Dan om att resa sig. Men han vägrade göra detta, eftersom han blivit tillsagd att sitta kvar på golvet. Precis då såg rektorn honom sitta där och bad honom att resa sig. Läraren fick ovett av rektorn. När de slutade skolan, avskydde de läraren Svanström, berättade Ella.