Projektet syftar till att kartlägga användningen av nominal juxtaposition i ett tvärspråkligt perspektiv. En sådan noggrann kartläggning kan förhoppningsvis komma att ligga till grund för generaliseringar med avseende på den plats nominal juxtaposition har inom språkliga system. Hypotesen är att nominal juxtaposition

• är en oerhört spridd morfosyntaktisk företeelse som sannolikt finns i alla språk,
• har ett brett funktionsspektrum, från systematiska kontraster till explicita markeringar, och
• har olika historiska källor.

Juxtaposition som företeelse har tidigare knappast tilldragit något större teoretiskt intresse inom lingvistiken eftersom den tycks vara en "primitiv" strategi och som fyller mer eller mindre slumpmässiga luckor inom språkens konstruktionsdomäner. Projektets utgångspunkt är att nominal juxtaposition uppvisar regelbundenheter, fullt jämförbara med konstruktionstyper som involverar explicita markörer och är en användbar strategi på samma sätt som dessa. Studiet av nominal juxtaposition leder således till en större förståelse av de olika strategier som används inom det mänskliga språket för att uttrycka relationer, både på ett synkront plan och med avseende på strategiernas historiska utveckling.

1.1. Nominal juxtaposition och dess funktioner

Tolkningen av termen „juxtaposition" tas normalt för given i lingvistisk litteratur och brukar t.o.m. saknas i indexen för standard referensböcker. Det visar sig dock vid en närmare anblick att det råder oenighet om vilka företeelser termen syftar på. Trots det är det möjligt att definiera en „prototypisk nominal juxtaposition" som

Som exempel kan man ta den svenska pseudopartitiva konstruktionen en kopp kaffe, vilken, till skillnad från sin engelska motsvarighet a cup of tea, saknar någon som helst explicit relationsmarkör jämförbar med of.

Tvärspråkligt kan man identifiera en uppsättning konstruktioner som tenderar att göra bruk av juxtaposition, t.o.m. i språk som annars är generösa med explicita morfosyntaktiska markörer:

• Ägande (possessiva) nominalfraser, t.ex. i fornfranska: la bouche sa mere — bokst. „ART mun hans mor" för ’hans mors mun’.
• Substantiv med nominala modifierare: de svenska sammansättningarna guldring eller brödkniv motsvaras i flera språk av nominal juxtaposition av typen guld ring eller bröd kniv.
• Pseudopartitiva konstruktioner: en kopp kaffe
• Satser med nominal predikation, t.ex. i ryska Petja durak — bokst. „Petja tokstolle" för ’Petja är en tokstolle’.
• Apposition, t.ex. min bror Peter.
• Samordning t.ex. far mor som motsvårighet till far och mor i flera språk.

Nominal juxtaposition par excellence gränsar åtminstone till två andra företeelser:

• en följd av två nominalfraser som båda ingår i en större konstruktion, men knappast kan sägas ingå i en relation till varandra och således bilda en egen konstruktion, t.ex. de två objekten till ditransitiva verb såsom Maria gav Peter boken; samt
• sammansättning.

Gränserna mellan de tre företeelserna är ingalunda fastställda, och flyttas dessutom ständigt som följd av historiska processer. Juxtapositionella konstruktioner kan exempelvis uppstå vid omtolkning och omstrukturering av två nominalfraser i följd efter varandra i kontexter där dessa är vanligt förekommande. Å andra sidan kan juxtapositionella konstruktioner så småningom ge upphov till sammansättningar.

Den funktionella mångfald, som nominal juxtaposition uppvisar, är imponerande, ännu mera så med tanke på att den inherenta betydelsen hos de flesta substantiv normalt inte ger några hänvisningar till i vilka relationer substantivet i fråga kan ingå med andra substantiv. Kombinationen av Peter och lärare skulle således i princip kunna motsvara Peter är lärare, Peters lärare, Peter och lärare(n) och läraren Peter. I ett enskilt språk är dock nominal juxtaposition endast begränsad till en delmängd av de ovanlistade funktionerna och kontrasterar på så sätt mot diverse explicita markörer (adpositioner, kasus morfem, kopula verb osv.). På sätt och vis är (nominal) juxtaposition jämförbar med andra välkända formella språkliga noll-enheter, såsom nollmorfem inom kasusparadigm, olika tomma kategorier (pro-, PRO- osv.), förbjudna subjekt i generiska och opersonliga satser i flera språk mm.

Dessa paralleller hjälper oss att se de två olika perspektiv ur vilka nominal juxtaposition kan betraktas inom ett språksystem — ett mer konkret och ett mer abstrakt.

Å ena sidan kan man säga att nominal juxtaposition involverar en nollmarkör för att uttrycka en viss relation mellan två nominal. Nollmarkören kontrasterar med var och en av de explicita markörer som används inom samma funktionella domän (dvs. för att relatera två nominal till varandra). Detta första betraktelsesätt kan illustreras genom parallellen till nollmorfem inom kasusparadigm. Tabellen nedan visar kasusändelserna för de två vanligaste kasusparadigmen i ryska:

En rimlig förväntning skulle kunna vara att varje kasusändelse användas för en och endast en funktion, men i själva verket är det vanligt med kasussynkretism, eller kasussammanfall, då samma segment används för flera olika funktioner. Dessa kasussammanfall visar sig också vara långt ifrån slumpmässiga och kan ge viktiga ledtrådar vid studiet av människans språkförmåga, kognitiva förmåga, språkhistoria osv. På liknande sätt kan nollmarkören inom nominal juxtaposition ses mot bakgrund av hela den funktionella domän som har att göra med relationer mellan två nominal. Tabellen nedan illustrerar situationen för en delmängd av sådana relationer i svenska, ryska, walesiska och bulgariska (NX står för nominal, dvs. substantiv med eller utan modifierare, eller nominalfraser; KOP — för kopulaverb).

Även här skulle man kunna förvänta sig att varje markering, inklusive nollmarkören, endast används för en funktion. När denna enkla teori konfronteras med fall där flera funktioner uttrycks på samma sätt (som exempelvis i det ryska exemplet med genitiver, både i ägande och pseudopartitiva nominalfraser) måste den omprövas. Vid det här laget har språkvetenskapen utvecklat åtskilliga teorier om orsakerna till polyfunktionalitet hos markörer och/eller strukturer.

Man kan också betrakta nominal juxtaposition på ett mer abstrakt plan, som konstruktio-ner utan någon som helst explicit markör för att uttrycka relationen mellan de två nominalen. Denna frånvaro av en explicit markör inom nominal juxtaposition kontrasterar i så fall med närvaro av en sådan, dvs. med den explicita markering i stort som över huvud taget används inom en viss funktionell domän. Man vet exempelvis att nollmorfem inom kasusparadigm oftast används för förutsägbara funktioner då man jämför olika språk — det är definitivt ovanligare att ha en nollkasusändelse för, säg, instrumentalis dualis än för nominativ singularis. En av utmaningarna i studiet av språkliga företeelser är således frågan i vilket mån det finns systematiska funktion-formkorrelationer, dvs. korrelationer mellan en funktion och de sätt på vilka den uttrycks. Mer eller mindre universella markeringsmönster, ikonicitet och ekonomi , både ur synkron och diakron synvinkel, har åberopats i enskilda fall, fast inte speciellt systematiskt.

Språkliga nollföreteelser är unika genom att de tillåter båda de två ovananförda betraktelsesätten: medan det är helt rimligt att studera deras fördelning både inom ett enskilt språk och vid jämförelse av olika språk, är det knappast lönsamt att studera, säg, distributionen av ändelsen -ov i kasusparadigmen inom världens språk.

Juxtaposition används flitigt inom barnspråk; juxtapositionskonstruktioner är produktionsmässigt enklare än konstruktioner med explicita markörer och lärs in tidigare än dessa. De är också vanliga i pidgin- och kreolspråk, "foreigner talk", och under tidiga stadier av andraspråksinlärning, dvs. i alla morfosyntaktiskt förenklade språkvarieteter.

Juxtapositionskonstruktioner kan också uppstå tack vare diverse grammatikaliseringspro-cesser och omstrukturering. Exempelvis var förlusten av kasusdistinktionerna en av de vikti-gaste faktorerna bakom utvecklingen av juxtapositionella ägande nominalfraser i fornfranska och maltesiska, liksom av juxtapositionella pseudopartitiva nominalfraser i svenska och bulgariska. Såsom redan påpekats ovan, kan juxtapositionella konstruktioner också uppstå vid omtolkning och omstrukturering av två nominalfraser i följd efter varandra i kontexter där dessa är vanligt förekommande — juxtapositionella ägande konstruktioner i vissa australiska språk lär ha härstammat från satser av typen "Jag slog mannen i huvudet", där både "mannen" och "huvudet" har samma absolutiva kasus (dvs., saknar explicita kasusändelser).

I enskilda fall blir det också svårt, om ens möjligt att avgöra historien bakom juxtaposi-tionskonstruktioner. I t.ex. europeiska språk är juxtapositionella ägande NPer rela-tivt ovanliga och härför från tidigare konstruktioner med explicita markörer (Koptjevskaja-Tamm 1996, 2003). Deras högre frekvens bland icke-europeiska språk, inklusive pidgin- och kreolspråken, måste tolkas så att de också kan uppstå spontant. Ett liknande resonemang gäller juxtapositionella pseudopartitiva nominalfraser, som på det hela taget är betydligt vanligare än pseudopartitiva NPer med explicita markörer (Koptjevskaja-Tamm 2001).

Juxtapositionens dubbla natur sammanfattas av Dahl (u.u., Grammaticalization and the life-cycles of constructions) som att "we are left with two kinds of juxtaposition, one that is the final output of grammaticalization and thus presumably maximally grammaticalized and one that has not undergone any grammaticalization at all". Detta något paradoxala faktum har annars knappast uppmärksammats inom grammatikaliseringsteorin, trots att juxtaposition är unik i det här avseendet.

2.1. Allmänna (icke-funktionella) syntaktiska och morfologiska teorier

Juxtaposition som allmän företeelse har knappast tilldragit någon uppmärksamhet inom teoretisk, framför allt icke-funktionell språkvetenskap. För morfologin saknar juxtaposition intresse eftersom inga explicita markörer är involverade, medan de olika syntaktiska teorierna inriktar sig i huvudsak på processer och strukturer, mera än på närvaro och frånvaro av markering. Några enskilda fall av nollmarkering och juxtaposition har diskuterats (t ex verbinkorporering, V+V-kongruens, "light verbs"), men inte nominal juxtaposition.

Johanna Nichols har i flera publikationer (t.ex., 1992. Linguistic Diversity in Space and Time. Chicago and London: The University of Chicago Press.) föreslagit en allmän klassificering av olika konstruktioner (på olika syntaktiska nivåer) i huvudmarkerade, dependentmarkerade, dubbelmarkerade och nollmarkerade, beroende på huruvida de involverar en bunden morfologisk markör på huvudet, dependenterna, båda två eller ingendera. Nichols postulerar att språkets dominerande markeringstyp kan tjänstgöra som prediktor för språkets olika egenskaper och att de olika markeringstypernas fördelning över olika konstruktioner kan beskrivas i form av implikationella hierarkier. Hon säger dock knappast någonting om nollmarkering, som i många fall är lika med juxtaposition.

I de få fall juxtaposition behandlas inom typologiska och/eller funktionella teorier förklaras frånvaron av explicita markörer genom ikonicitets- och ekonomiprinciperna. Det som oftast redogörs för är dock inte juxtaposition i sig, utan snarare kontrasten mellan kortare och enklare uttryck, å ena sidan, och längre och mera elaborerade, komplexa uttryck, å andra sidan. John Haiman (1985. Natural Syntax. Cambridge: Cambridge University Press: 106) föreslår följande formulering för ikonicitetsprincipen, "the greater the formal distance between X and Y, the greater the conceptual distance between the notions they represent". Det mest kända exemplet här är den ofta förekommande korrelationen mellan form och innehåll som karakteriserar oppositionen mellan oförytterligt och förytterligt ägande (inalienable vs. alienable possession). Relationen mellan det oförytteligt ägda, såsom kroppsdelar eller släktingar, och ägaren är inneboende, de två koncepten är följaktligen konceptuellt nära varandra och de motsvarande uttrycken tenderar att stå intill varandra, ofta utan några som helst markörer för att relatera de två. Förytterligt ägda entiteter (t.ex. ens tillhörigheter) är relativt oberoende av sina ägare, relationen mellan dem är inte lika nära och behöver ofta explicitgöras genom en markör mellan de två motsvarande uttrycken.

Variationer på samma tema återkommer även i vissa andra fall där juxtapositionsuttryck "tävlar" med explicit markerade sådana inom samma funktionella domän, t.ex. i samordning, där man skiljer mellan "naturligt samordnade entiteter, såsom far och mor, och "tillfälligt samordnade" entiteter, såsom far och farmor (cf. Mithun 1988, The grammaticalization of coordination, i Haiman & Thompson (utg.), Clause combining in grammar and discourse, Amsterdam: John Benjamins; Wälchli ms., Natural coordination and co-composita), eller inominal predikation, där nollkopula ofta förekommer endast i presenteringssatser av typen "Här är Peter" i motsats till satser med andra semantiska typer av predikativa nominal (Stassen 1997, Intransitive predication, Oxford: Oxford university press).

Ikoniska strukturer har dock ofta historiska orsaker. Koptjevskaja-Tamm (1996), Heine (1997, Possession. Cognitive sources, forces, and grammaticalization. Cambridge: Cambridge University Press) och Dahl & Koptjevskaja-Tamm (1998) redogör för hur grammatikaliseringsprocesser i olika språk har lett fram till förytterlighetsoppositioner. Oppositionen har oftast att göra med konstrasten mellan en arkaisk och en innovativ konstruktion som expanderar på bekostnad av den förra. Koptjevskaja-Tamm (ibid.) och Dahl & Koptjevskaja-Tamm (ibid.) hävdar att den ordning enligt vilken en ny ägande konstruktion utvidgar sitt användningsområde och tränger bort den gamla har att göra med deras frekvens och informationsvärde. Den synkrona ikonicitetskorrelationen är således ett resultat av diakrona processer med en viss ekonomisk motivation bakom.

Ovannämnda förklaringsförsök går alla ut på att betrakta juxtaposition, i motsats till explicit markering, som frånvaro av explicita markörer (jfr. 1.2. ovan). Ikonicitetsprincipen överanvänds på det hela taget inom funktionalismen — samma förklaring används gång på gång för rätt skilda företeelser. Sådana förklaringar tenderar också att vara atomistiska, formuleras för en företeelse i taget och leder ofta till motsägelsefulla resultat när flera företeelser sätts i samband med varandra. Ett försök att övervinna en sådan atomism föreslås av Frajzyngier och Krech (2002, Motivation for copula i equational clauses in Linguistic Typology) som undersöker användningen av juxtapositionella strategier både i satser med nominal predikation och i ägande NPer samtidigt. Enligt deras hypotes skulle juxtaposition i ett språk användas högst i en av dessa funktioner — de två funktionerna tävlar om en formell nisch, dvs. om en konstruktion eller ett formellt mönster, där juxtaposition är ett eget mönster med en nollmarkör (jfr. 1.2.). Hypotesen är mer eller mindre bekräftad för två språkurval med 20 språk i vardera.

Det föreslagna projektet skulle delvis följa samma linje som Frajzyngier och Krech gör, men för en större funktionell domän och för ett större språkurval.