Vill man sätta något geografiskt riktmärke för institutionens framväxt måste det bli Uggleviksgatan 11. Där lades grunden till utvecklandet av fonetik och allmän språkvetenskap som examens och forskningsämnen vid Stockholms universitet. Det fanns naturligtvis språkvetenskapligt inriktad forskning i Sverige redan tidigare inom de enskilda språken och i synnerhet då det svenska.

Mer specifika föregångare hittar man under 30- och 40-talen. Inom fonetiken var det framför allt Ernst A Meyer, lektor i tyska språket, och en banbrytare inom den experimentella fonetiken. Han gjorde röntgenfotograferingar av vokaler samt durations- undersökningar och grundtonsmätningar av tonaccenten i nordiska språk. Verksamheten i allmän språkvetenskap initierades i slutet av 30-talet av János Lotz, som var docent i ungerska. Han och andra kontinentaleuropeiska lingvister, Roman Jakobson tillhörde dem, hade sin hemvist i Skandinavien under andra världskriget och höll då föreläsningar i olika allmänlingvistiska ämnen.

År 1952 skapades två nya avdelningar vid Stockholms högskola, Fonetiska forskningslaboratoriet och Fonetiska övningslaboratoriet. Vid dessa avdelningar sysslade man inte bara med fonetik utan även med allmän språkvetenskap och pedagogiskt tillämpad språkvetenskap. Initiativtagare och föreståndare för respektive avdelning var slavisten Birger Calleman och romanisten Max Gorosch. Lokalerna var till en början en lägenhet på Uggleviksgatan 11 som högskolan ägde. Här bedrevs uttalsundervisning eller, som det hette, "uttalsövningar med hjälp av magnetofonapparater" och Gunnar Fant, senare banbrytande forskare i talöverföring på KTH, hade en kurs i experimentell fonetik. Utrustningen, som med dåtidens mått var avancerad, bestod förutom av bandspelare av en ljudanpassad studio, avlyssningsplatser för språkinspelningar, mingograf och ljudspektrograf.

Verksamheten i allmän språkvetenskap bedrevs till en början utanför högskolans ram. Mellan 1953 och 1956 fanns en språkcirkel, där man studerade modern språkvetenskap i amerikansk tappning, till exempel Zellig Harris. Här ingick en rad prominenta lingvister; bl a Bengt Loman, Claes-Christian Elert, Lars Gunnar Hallander, Els Oksaar och Sten Malmström. Så småningom antog diskussionscirkeln mer officiella former, bl.a. i form av en statsfinansierad universitetscirkel. Här intresserade man sig för språksociologi och så småningom också generativ grammatik. Noam Chomskys Syntactic Structures, som utkom 1957, debatterades vid Carl Ivar Ståhles seminarium i nordiska språk läsåret 1959/60. Alldeles i början av 60-talet tillkom en självständig enhet, KVAL, Gruppen för kvantitativ lingvistik, på initiativ av Hans Karlgren dit Benny Brodda anslöt sig hösten 1961.

Verksamheten på Uggleviksgatan 11 blev alltmer omfattande. Man utvecklade språkkurser och läromedel på upp-drag av Skolöverstyrelsen och bedrev undervisning i fonetik och språkpedagogisk metodik på uppdrag av de enskilda språkinstitutionerna som nu växte kraftigt. Lokalerna blev för trånga. Vårterminen 1960 flyttade Fonetiska forskningslaboratoriet och Fonetiska övningslaboratoriet till gamla filminspelnings- lokaler på Råsundavägen 101 i Solna, tre år senare till nybyggda lokaler på Ynglingagatan och så småningom till Hagagatan 23.

Från slutet av 50-talet ingick en obligatorisk förberedande kurs i fonetik för alla som ville läsa språk. Kursen leddes 1959 – 1968 av Claes Christian Elert, sedermera professor i fonetik i Umeå. Studentkullarna var stora, mellan 500 och 1000, så man fick söka sig ut till andra lokaler för att få plats. Bl.a. utnyttjade man stadens biografer. Elert hade hjälp av ett stort antal assistenter, amanuenser och timarvoderade lärare; många kom även i fortsättningen att ägna sig åt fonetik, logopedi eller allmän språkvetenskap. Här återfanns förutom Elert och Gorosch t.ex. Benny Brodda, Gunnar Fant, Lars Gunnar Hallander, Britta och Björn Hammarberg, Göte Hansson, Hans Karlgren, Sten Malmström, Karl Erik Spens och Sven Öhman.

I samband med att Stockholms högskola år 1960 utnämndes till universitet började man förbereda en utbyggnad av den språkvetenskapliga sektionen med examensämnet allmän språkvetenskap. Bakgrunden var, förutom de tidigare nämnda grupperna, ett nyvaknat intresse för grammatisk teori, psykolingvistik och databehandling av texter. János Lotz, dåvarande professor vid Columbia University, inbjöds som gäst professor vid Stockholms universitet 1962/63. Han föreläste över valda problem i lingvistiken och bistod med utarbetandet av en studieplan i ämnet allmän språkvetenskap. Höstterminen 1963 gick den första kursen i allmän språkvetenskap för betygsgraden Godkänd. Lotz hade då återvänt till USA.

Institutionen för allmän och tilllämpad språkvetenskap var uppdelad i en mängd avdelningar, var och en med sin föreståndare. Där fanns allmänna avdelningen (Claes- Christian Elert), avdelningen för språksociologi och politisk lingvistik (Els Oksaar), avdelningen för tillämpad språkvetenskap (Max Gorosch), avdelningen för matematisk lingvistik (Benny Brodda) och, slutligen, avdelningen för stilistik och metrik (Sten Malmström).

Efter 1965 slogs avdelningarna ihop till en enda avdelning för allmän språkvetenskap och den bildade tillsammans med avdelningen för fonetik Institutionen för lingvistik. Ledningen av avdelningen för fonetik övertogs av Björn Lindblom, amanuens var Jan Jonasson och sekreterare Margareta Jansson. 1968 fick institutionen sin första ordinarie professor i allmän språkvetenskap, nämligen nordisten och dialektforskaren Karl Hampus Dahlstedt. Siv Cederlund tillkom som sekreterare. Benny Brodda och Peter af Trampe knöts som amanuenser till avdelningen. Benny Brodda finns fortfarande kvar vid institutionen som professor emeritus, medan Peter af Trampe efter många år, bl.a. som institutionens prefekt, 1998 värvades till en hög befattning inom Universitetsförvaltningen. Inger Ahlgren, som vid den tiden var sinolog, värvades till institutionen 1969, blev kvar och startade det som måste ha varit Sveriges första universitetskurs i Språkpsykologi.

Dahlstedt stannade bara ett år vid institutionen sedan han kallats till motsvarande professur vid Umeå universitet. Läsåret 1970/71 var ungraren Ferenc Kiefer tf. professor i allmän språkvetenskap vid institutionen. Kiefer hade ett stort internationellt kontaktnät inom lingvistiken, något som kom att prägla hans tid vid institutionen. En strid ström av kända franska, tyska (både från öst och väst) och amerikanska lingvister besökte hans seminarier. Som en erkänsla för sitt betydelsefulla arbete för institutionen blev han utnämnd till hedersdoktor vid den humanistiska fakulteten 1994.

När Stockholms universitet i början av 70-talet fick ett eget campus i Frescati, följde institutionen med och flyttade år 1971 in i E-huset, på femte våningen. Bengt Sigurd utnämndes till professor i allmän språkvetenskap samma år och 1973 fick Björn Lindblom en rådsprofessur i talfysiologi och talperception. Förutom Siv Cederlund hade Elny Lindblom tillkommit som sekreterare, Artur Wlodawer tjänstgjorde som intendent och så småningom tillkom också Milly Söderman som bistod med kopiering och annat.

Den fonetiska avdelningen fick nu också hand om delar av logopedutbildningen och en banbrytande forskningsverksamhet inom talfysiologi utvecklades, där man med nya metoder som talsyntes, spektralanalys och EMG bl.a. kartlade talapparatens artikulatoriska rörelser och deras akustiska konsekvenser. I allmän språkvetenskap lärde man visserligen ut transformationsgrammatik, men de forskningsprojekt som drogs igång hade andra infallsvinklar: automatisk språkförståelse, språklig likhet, predikatanalys, barns språkutveckling, textlingvistik och svenska som andraspråk.

Flera av dessa forskningsinriktningar kom senare att bilda grund till egna avdelningar. Brita Bergman sökte och fick medel av dåvarande Skolöverstyrelsen för att göra en lingvistisk analys av dövas teckenspråk. Detta resulterade i en egen avdelning i dövas teckenspråk och senare i att Stockholms universitet blev det första i världen att inrätta en professur i ämnet, med Brita Bergman som innehavare. Institutionen var tidigt framme när det gällde att se forskningsmöjligheter i den gryende datoriseringen. En sådan inriktning fanns redan hos KVAL-gruppen med Hans Karlgren och Benny Brodda, och HFR-projektet Automatisk textförståelse ledde till att Carl-Wilhelm Welin blev pionjär på en av de första svenska avhandlingarna i datorlingvistik.

Så småningom skulle datorlingvistik bli en egen avdelning under allmän språkvetenskap med Benny Brodda som professor och Gunnel Källgren som biträdande professor. Ett annat stort SÖ-finansierat projekt var projektet Svenska som målspråk (SSM), en återspegling av inflödet i landet av invandrare med olika modersmål, som syftade till att ge en teoretisk och praktisk grund för undervisningen i svenska som andraspråk men också till att utveckla kunskapen om tvåspråkighet. Projektet leddes av Björn Hammarberg. Språkvetenskapliga sektionen beslöt år 1981 att inrätta en avdelning för tvåspråkighet vid institutionen. Den avknoppades så småningom till ett eget Centrum för tvåspråkighetsforskning med Kenneth Hyltenstam som förste professor.

Institutionen växte, kostymen blev än en gång för trång, och efter omfattande ombyggnader, som framför allt resulterade i ett specialbyggt fonetisk laboratorium med avancerad teknisk utrustning och ett ekofritt rum, kunde institutionen år 1977 flytta till sina nuvarande lokaler i C-huset. År 1980 fick allmän språkvetenskap en ny professor, Östen Dahl, tidigare docent i Göteborg, sedan Bengt Sigurd tillträtt professuren i allmän språkvetenskap i sin hemstad Lund. Därmed är vi framme vid 80-talets början, som får bli resans mål.

Några av dem som fått ge namn åt några av våra rum