Francisco Lacerda, professor i fonetik  vid Institutionen för lingvistik, har fått anslag till ett treårigt projekt med titeln "Datadrivet förvärv av lingvistiska strukturer under tidig barndom". Projektet är ett forskningssamarbete mellan avdelningen för fonetik och avdelningen för datorlingvistik.

Medverkande i projektet är Francisco Lacerda, professor i fonetik, Lisa Gustavsson, forskare i fonetik samt Mats Wirén, docent i datorlingvistik och Kristina Nilsson Björkenstam, forskare i datorlingvistik

Totalt beviljat anslag: 6 354 000 kr

Projektbeskrivning

Barnets upptäckt av språkliga strukturer
Hur lär sig barn språk, och hur kan de göra det så till synes utan ansträngning? En vanlig teori om detta har utgått från att spädbarn har ett medfött, specialiserat språkanlag – en universell grammatik –, tillräckligt abstrakt för att inrymma strukturen för all världens språk. Språkinlärning består då av två steg: (1) att identifiera språkets ord (dess lexikon) ur den akustiska ljudström som barnet hör, samt (2) att koppla ihop orden med den universella grammatiken så att regler (dvs en grammatik) för det aktuella språket kan instantieras. Empiriska studier av interaktion mellan barn och föräldrar visar dock att det går att förklara lexikoninlärning på basis av den höggradiga repetition av språkliga uttryck som återfinns i barnriktat tal, i kombination med samtidiga visuella och andra sinnesintryck. Dvs det skulle gå att förklara denna inlärning med generella sociala och kognitiva förmågor, snarare än att postulera en extra komponent i form av ett medfött språkanlag. En annan sak som har visats i empiriska studier är att den traditionella synen att barn lär sig ettordsuttrryck, följt av tvåordsuttryck, för att sedan gå vidare till större enheter på basis av grammatiken inte heller tycks stämma väl med hur inlärningsprocessen går till. Redan tidigt kan det förekomma vad som för en vuxen är flerordsuttryck – hela konstruktioner, som "Var-är-X" eller "Ge-mig-X", som barnet först senare i sin utveckling lär sig att sönderdela och använda i nya kreativa mönster.

Syftet med detta projekt är att gå vidare på denna väg. Vi vill undersöka hur språket kan utvecklas hos barn genom att det lyssnar och interagerar med andra talare i dess omgivning. Den lingvistiska analysen tar fasta på att språket inte är uppbyggt av en uppsättning ord som kombineras med hjälp av regler, utan att den grundläggande enheten är konstruktioner – mönster av olika längd, med möjlighet att efter hand abstrahera vissa element, vilket därigenom ger utbytbarhet och möjlighet att skapa nya uttryck.

Genom att studera barnriktat tal på konstruktionsnivå, samt jämföra det med barnets tal, så kan vi undersöka hur de tidiga konstruktionerna växer fram – i vad mån de används som fixa uttryck eller abstrakta mönster, vilka funktionella roller som finns inkluderade, och hur de korrelerar med visuella och andra stimuli i barnets omgivning.